Hörneå bys hemsida www.becken.se
Rallarungens bekännelser!
Att växa upp som barn till vattenrallare
- en berättelse av Tord Fröling
Del 4 - Tuggenbygget
Eftersom min far var duktig på grävmaskiner så kallades han ofta vidare till andra byggen och efter en tid i Stornorrfors drog så familjen till Tuggensele, 1957.
Att hyra rum och bo kvar ensam i Umeå kändes inte bra, när jag var bara 15 år, även om min bror Claes redan vid 14, flyttade till Västerås och började på ASEAS yrkesskola. Där bosatte han sig och blev expert på elmotorer och generatorer till kärnkraftverk. Många år reste han runt och monterade sådana på alla våra kärnkraftverk i landet.
I Tuggen skulle den stora maskinen Marion CF90 med slängskopa monteras upp och rensa bottnen vid utloppet från kraftverket. Jag följde ofta med min far ut på jobb. Jag klättrade omkring inne i den jättelika maskinen medan han servade och smörjde mm. Skopan var så stor att det rymdes en hel bil inne i den. Den slängdes med vajrar ut i älven och spelades in fylld med grus. Maskinen hade en jättelång arm som sträckte sig långt ut över älven.
Den här omnämnda CF 90 kom fabriksny till Tuggensele utbyggnad i Umeälven sommaren 1958, förpackad delvis i lådor, och ritningar med monteringsanvisningar samt elvatusen bult. Den monteringen gjordes på sensommaren 1958 under gynnsamma förhållanden.
En enda kvarvarande Marion finns i Aitik, tillverkningsår 1946.
Den här länken måste ses – tänk att jag lekt i en sån maskin??
I Tuggensele hann jag med ett av mina sommarjobb på verkstaden där jag lärde mig mycket om verktyg, slipade borrar, lämnade ut verktyg till mekanikerna mm. Trevliga arbetskompisar från bygget. Där lärde man sig också att inte gå på nitar som att lämna ut "ögonmåttet" och andra trix som man skojade om när man skulle låna ut verktyg i förrådet. På kvällar o helger övade man bilkörning med pappas bil, runt, runt på bygget. Man hade bergtruckar och lastbilar att se upp för, men sällan någon polis som kollade på den tiden, inte på byggena i vart fall.
Skolgången fortsatte i Lycksele men där fanns bara 4-årig linje på Realskolan vilket genast medförde problem. Alla i klassen låg ju nästan ett helt år före mig och dessutom använde man annan litteratur och skolböcker. Det blev inte heller bättre av att vi hade oförstående lärare och en rektor som i princip mobbade mig för att jag "kom från storstan Umeå". Ofta blev man påhoppad och trakasserad om liknande, vilket inte gjorde saken bättre. (Ofta av lärare) Den enda lärare som verkligen brydde sig, var en tysk man, som gjorde allt för att jag skulle hänga med. Han bjöd hem mig på extralektioner på em efter skoltid och tragglade an, auf , hinter ,in, neben, uber, unter , vor, zwischen uzw. Han skulle nog bli väldigt stolt om han senare fått veta vilken hejare jag blev på språk. Femma i alla språk och i allmän språkkunskap på hum. gymnasiet var ju inte fy skam.
Skolgången i Lycksele blev alltmer problematisk och nöjeslivet på helger och kvällar blev alltmer intressant istället. Dans på onsdagar och helger. Logdanser var populära redan då och karlarna som arbetade på Tuggenbygget åkte alltid ut på danser till Strycksele, Lycksele m.fl ställen, och vi hakade på. Jag lärde mig mer om livet ute i svängen än jag nånsin kunde göra i realskolan. Brudar, sprit och partyn tog över och vi hade skitkul. Mycket roligare än i skolan.
Min pappa betalade en ingenjör på bygget, som hjälpte mig på kvällar och helger med matte och annat för att jag skulle kunna klara studierna men det var förgäves.
Jag tentade av realexamen och blev godkänd, på håret, men kallades upp till rektor Berg, en liten trind surgubbe med glasögon, som meddelade att jag INTE kunde bli godkänd pga att jag hade varit underkänd på så många skrivningar under året. Vilket mandat han hade att underkänna mig vet jag inte, men helt klart har det kostat mig både studieskulder och en helt annan bana i livet. Hur den skulle ha sett ut om jag fått gå vidare till gymnasiet då, det vet bara Gud själv..
För den som inte ännu läst boken Gustavs grabb kan jag säga att mina upplevelser stämmer mycket väl överens med hans berättelser om sin egen skolgång. Lärarnas aga, och uppträdande mot elever på lektionerna, uppträdandet i skolgymnastiken med kalldusch efter gymnastikpassen, inspektioner osv. Trots att vi gått på olika orter men i liknande realskola så känner man igen allt. Läs boken, jag tror många äldre känner igen sig.
Vi hade naturligtvis vettiga lärare också , men det fanns alltför många av "fel" sort.
Jag som passerat så många skolor och klasser har ju också haft massor av lärare.
Några av de bästa minns man förstås. Det var av dom man lärde sig något.
Jag hade en kompis, som tyvärr inte lever längre, Karl-Axel Hallestig från Benders, 3 km söder om Tuggenbygget, som då var skogsarbetare och hjälpte sin far köra fram timmer ur skogarna runt Tuggen. Han finansierade vårt nöjesliv mot att jag hjälpte honom köra fram virke med en Fiat skogstraktor på helgerna. Hans pappa hade en 500-kubikare BSA motorcykel som vi sånär kört ihjäl min pappa med på bygget.
Vi hade lyckats få liv i BSA:n utan att nån av föräldrarna visste det, men pappa som var lite av deckare, anade vilka det var som körde omkring på bygget på kvällarna och störde lugnet. En kväll när vi kom körande i hög fart upp från Lyckselevägen ned mot bygget, det var en mkt lång utförsbacke där, så hoppade plötsligt farsan ut mitt i vägen och skulle stoppa oss. Tyvärr fungerade inte bromsarna så bra så det gick inte bromsa. Farsan fick kasta sig undan och det var med nöd och näppe som han kom undan. Sen blev det förstås totalt körförbud och en rejäl uppläxning.
Senare "lånade" jag en mc av en kompis på realskolan, för att komma mig hem till Tuggen. Det gick inte så många bussar på den tiden så transporterna var alltid ett problem. Tyvärr blev jag haffad av en polis, kallad "vitskalln" oturligt nog, ty jag hade ju ännu inget körkort. Efter den händelsen fick jag lov att avstå från körkort ett år extra men det gick ju lika bra att köra utan :-) Det hade jag ju gjort många år innan när jag tränade bilkörning på byggena, med pappas bil. Precis som Snoddas, så har jag alltid haft den inställningen att har man börjat köra bil vid 8 års ålder så kan man köra både fort och säkert :-)
Ofta sprang vi hem från Lycksele till Tuggen , 2 mil , ibland i 20 graders kyla, mitt i natten efter dans och partyn. Myggdojor, brylcreme i håret och alltför lätt (tufft) klädda. Myggdojor funkade nästan lika bra som skridskor på dom isiga vägarna.
Sedan bröt jag med skolväsendet för den gången, utan realbetyg. Det blev ju ohållbart när inget stämde i varken matte, tyska, engelska och de andra ämnena. Rektor Berg hade ju också avslutat det hela med att jag inte var godkänd, trots godkänd tenta.
Mobbing förr som nu
Att byta skola gång på gång var ju inte helt problemfritt. Varje gång man kom till en ny klass skulle man testas. Alltid var det någon stridstupp i klassen som skulle visa sig på styva linan och så snart det kom någon ny skulle den ju prövas. Man blev knuffad, fälld med krokben, utskrattad för minsta lilla och ofta kom mitt lite udda namn att utskrattas. Tord blev ju Tårtan, och mitt andra namn Alexis som jag fått efter en morbror, blev alltid anledning till gapskratt och man blev retad på rasterna. Den skola jag kom att bli hårdast utsatt på och som jag är mest besviken på, när jag tänker tillbaka, är faktiskt skolan i Stugun där jag är född. Där blev jag mer eller mindre överfallen av hela klassens grabbar och jag fick försvara mig allt jag var värd. Jag lyckades tufsa till de flesta så pass att läraren undrade om det varit krig på rasten. En av killarna kom att få pannan spräckt blodig mot ett träd på gården och tyvärr var det jag som oftast blev utsedd till syndabock, fastän det var jag som blev påhoppad. Jag tror att det till en del berodde på att lärarna på plats hade en föräldrarelation till barnen i skolan och ibland hade de tom egna barn i skolan och då var det lätt att ta dom i försvar och jag som kom ny var syndabock. Jag var ju också Rallarunge från Näverede där vi bodde då.
Så småningom blev jag rätt bra på att försvara mig och i sjätte klass i Klemensnäs fick jag nytta av mina ”kunskaper”. Där hamnade jag i en klass med riktigt illmariga kamrater. Tyvärr tvingades jag göra upp ordentligt med en av dessa grabbar innan jag blev accepterad. Det var en blodig batalj på baksidan av skolan där ”Kurtan” som trackat mig till vansinne, fick en omgång utan like. Sedan den dan var man lite poppis och accepterad i klassen.
En fd politiker, känd i länet, gick i samma klass (klass sex) och var heller inget helgon. Han var ofta den som eldade upp stämningen tills det blev råkurr. När han lyckats få Kurtan att försöka spöa upp mig och det misslyckats kapitalt, så vände snabbt kompisskapet och jag fick en dunk i ryggen och ett berömmande efter ”segern”. Då blev vi helt plötsligt ”kompisar” . Utbildad ryggdunkare redan då?
Den som inte klarade av att ”göra upp” fick ett litet helvete långa tider. Lärarna visste sällan om vad som skedde och många brydde sig nog inte. I de första skolåren förekom ingen mobbing vad jag kan minnas och på högre nivå i realskola och gymnasium avtog mobbingen även om det förekom. (Ännu värre visade det sig vara i det militära, vilket skulle kunna fylla en bok i sig.)
Del 5 fortsätter det hela...
Hörneå 2012 Tord Fröling
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se